lillatanta

En liten uppdatering till då.
Pappa ringde till sjukhuset nyligen och det är tydligen bättre med mamma. Förlamningen i benen har släppt till stor del och det kommer troligtvis bli bättre snabbt. De tror att det kanske berodde på någon medicin hon inte tålde. Hon har suttit på sängkanten och ät något piggare. Hoppas att det blir bra snabbt :)

Hejdå!

Jo, det var ju så att ni ville få lite information om hur det gått för mamma på operationen och därför bad mamma mig att skriva en liten uppdatering. Hanna Carlsson heter jag och är Anettes äldsta dotter, 18år. Har också en blogg för er som vill veta lite mer om mig. www.litetkakmonster.blogg.se.

Så åter till huvudämnet - mammas operation. Idag någon gång efter nio satte operationen igång och den blev väldigt lång. Men allt tycks ha gått bra under själva operationen. Pappa åkte in och hälsade på mamma tidigare ikväll och då var hon lite vaken i alla fall. Hon var väldigt medtagen och trött, vilket inte är konstigt efter en operation som denna. Hon kunde inte röra benen ordentligt men detta säger läkarna beror på slangen hon har i ryggraden som förser henne med smärtställande. De ska ta bort den och ge henne morfin istället så borde det försvinna. På det hela taget så tycks det ha gått ganska bra ändå för min lilla mamma<3 Gud är med henne, det vet jag. Ändå kan man inte låta bli att oroa sig för sådana här saker. Visst har hon opererats förr men det är lika jobbigt varje gång. Jag hoppas att jag kan få hälsa på henne imorgon, se att hon mår lite bättre. Känns skönt att veta att det finns så många fina människor som stöttar, ber och bryr sig om henne. Det betyder mycket för både henne och mig.

Uppdaterar när det händer något nytt.

(när det gäller bilden så är den vald av min syster. Hon tyckte att jag skulle visa mitt sanna jag nu när jag gästbloggade och allt ;)

Ja i morgon sticker jag och på torsdag blir det operation.
Ni ska veta vad otroligt mycket det betyder för mej att ni ber och tänker på mej.
Nu kan jag bara tryggt lägga mej i Guds och läkarnas händer och hoppas på det bästa. Känner mej inte speciellt orolig alls och det är faktiskt tack vare er.

 Jag känner mej buren av er och era tankar. Trodde inte att jag hade så många goda vänner som jag har, tack alla ni . Vi ses och hörs om ca en vecka. Kanske Hanna kan komma och gästblogga för att berätta hur det går. Kraaaaaaaaam och tack till er alla .

Ja nu börjar det att dra ihop sej till operation. Mest det som cirklar i mitt liv just nu. Att inte äta och fixa till jag ska iväg. Ja som sagt jag har ju opererats några ggr förut men aldrig planerade. Nu hinner man tänka och fundera men också att förbereda sek. i går slog jag på stort tig ett bad och rakade benen filade fötterna, ja man måste ju vara snygg.
 
Sen städar jag och grejar så familjen har något att stöka till hihi. Ja se mat måste de ha, det ska handlas och planeras så de klarar sej en vecka när jag är borta. Vad sa du? Att jag är en hönsmamma att de klarar sej själva. Men de är ju så små Johannes 20 år Hanna 18 och Maria snart 16. Hur ska de klara sej utan mamma . ja då pappa kaj ska vara hemma, men ändå. Nä skämt åsido de kommer klara sej bra. Men visst tänker jag med mat och planerar som den hönsmamma jag är. Jag är lite orolig för att aldrig vakna igen men det är bara dumma tankar som sveper förbi blixtsnabbt. Tror de flesta känner så inför en större operation. Jag tror den som kommer att ha det värst är vovve Nellie. Varje gång jag legat inne på sjukhus sitter hon i fönstret hela tiden vill inte äta och deppar. Mammas vovve det. Men jag måste skryta över henne lite eller över båda vovvarna. De är så duktiga att gå på promenad. Inget slit och drag. Jag är imponerad av Nellie i går gick vi på en liten väg och jag skulle gå över . Det kom inga bilar så jag knalla på. Men stop sa Nellie och satte sej ner. Först sitta och titta . det har matte lärt Henne att hon inte får gå över vägen innan vi suttit och kollat att det är fritt. Lika så att när det kommer en bil så går man långt in till sidan och stannar. Nu hör hon oftast bilarna före mej . Så hon kliver upp i snövallen ställer sej och väntar till bilen kör förbi. Duktig vovve va? Bouncy går det riktigt framåt med att bli rumsren ,två dagar utan olyckor nu så visst går det att lära gamla hundar sitta. Tycker att hon lärt sej otroligt fort på sina 3 veckor hos oss. Speciellt har hon lärt sej var maten finns och att det finns annat gott än hundfoder. Hmm lite matfixerad är hon allt. Men mat är ju gott.

Nu vet jag hur det känns att sova mitt i en cirkusvagn . Inte rofyllt i alla fall,

Ja som jag redan berättat har ju Maria fått en alldeles bedårade söt liten pommeranian hund. Hon charmar oss alla och har det bästa psyke. Tuff orädd men samtidigt underlägsen på ett bra sätt. I början trodde jag inte hon var så smart, men ack vad jag bedrog mej . Hon bara spelar dum för att manipulera oss alla. Viftar på svansen och ser bedårande ut. Stackar Nellie har inte riktigt fattat än att hon mött sin över man. Hon försöker små morrandes att få den lilla nipper tippan ur vägen i bland, men Bounci tänker som så ,morra du jag gör som jag vill ändå.

Bounci har sovit på Marias rum sen hon kom och det har funkat bra. Så länge Maria är på rummet annars skäller hon och vill ut. Så vi tänkte bäst hon sover hos mej i natt annars börjar hon väl skälla kl 7 när Maria går upp.

Sagt och gjort vi tar in hennes nattbur 4 kompostgaller till sovrummet. Kaj har redan flytt till kontoret för att sova (han har en säng där)för jag hostar hela nätterna och han vill sova.

Vi stoppar in lilla rara vovven i buren. Bounci blir hyper glad i sin bur snurrar runt runt på två ben skäller, skuttar, viftar på både svans öron och allt för att göra sej såååååå gullig och få komma ut. Ja hopp ! Ignorera henne måste vara bäst . Jag blundar och ligger still, hunden flåsar som en tok rusar runt runt skrammel buller snurr snurr. Nu börjar Nellie bli irriterad moooorrrrrrr morrr morrr först lite försiktigt sen allt mer ilsket. Jag känner det samma som Nellie. Men Bounci håller ut en kvart till innan hon äntligen fattar att nu händer inget mer i dag. Tror hon somnar på två sekunder för att sätta i gång med en riktig snarkning. Den lille skiten snarkar som en stor karl. Buffar sen runt och grymtar som en gris. Nu ska vi väl sova? Då börjar hostan, kämpar till halv tre då jag ger upp. Antingen hostar jag eller störs av det snarkande grymtande monstret vid min sida. Tänker smyga upp lägga mej i vardagsrummet. Vadå ? vadå^? Varska du? Hallå stor matte var ska du? Ska vi gå upp nu kul ? Eller ska vi leka? Hallå hallå du går väl inte utan mej ? Ska vi ha ju nu hoho ? Nu morrar jag grrr  

Snälla Maria kan du lägga dej hos hundarna jag måste få sova. Maria vacklar yrvaket in i sovrummet. Från sovrummet görs voff voff snurr skrammel skrammel. Efter 15 min får jag dåligt samvete stackars Maria måste få sova hon ska ju upp tidigt. Jag går in i sovrummet igen. Bounci lugnar genast ner sej. Nu ska jag sova. Bounci grymtar runt jag slumrar till Maria sover. Då känner jag det, en fruktansvärd stank. Nu morrar jag ännu högre, bara att ge sej upp plocka skit och nu kastar jag även ut hunden. Nu har hon tur att hon är så söt annars hade det blivit hundmord. Säger hon som knappt klarar slå ihjäl en fluga. Stackars Maria drar för andra ggr den natten i väg med sitt täcke medan jag sätter i gång en tvättmaskin med hundfilt. Nellie tar sej en nattkiss under tiden. Klockan är snart 4 så trött. Nellie och jag går till sovrummet stänger dörren om oss. Bounci kommer strax till ro inne hos Maria. Nellie hoppar upp i sängen bredvid mej sen sover vi ,hostar en hel del men sover ändå äääntligen. Bounci ska inte sova hos mej i natt.
Bilden ovan har Maria tagit, hon är en mycket duktig fotograf och har haft lite småuppdrag. Hon är även duktig på att göra bloggdesigner. Just nu har hon en tävling där du kan vinna en gratis bloggdesign. Är du nyfiken gå in till hennes blogg
http://mharya.blogg.se/

Tack alla goda vänner som har skrivit till mej här i bloggen och på facebook. Det värmer otroligt att veta att det finns någon som tänker på en och som bryr sej.

Tänk att flertalet av er har jag aldrig träffat men vi har blivit goda vänner här på spacet, en del har jag känt i flera år och det betyder så mycket för mej.

Ja mitt sociala liv är inte så stort utanför hemmet. Men vi har ju fullt hus jämt med alla ungdomar och även vänner som kommer på besök.

Min kropp tillåter inte så mycket periodvis mer än sängläge och småplock. Ja ibland kan man ju inte välja riktigt hur man vill leva utan lever ett liv i anpassning till kroppen: Ja för all del det finns många som måste leva livet anpassat till sin psykiska hälsa med. Men oftast så går de båda hand  i hand. Klart att jag mår mycket bättre psykiskt när kroppen orkar mer.

Som det att åka och handla se lite folk. Jag känner mej som en riktig människa då brukar jag säga. Kan gå flera veckor som jag inte kan klara sånt på. Tänkte på det när vi var och handlade julklappar, där kom tanter nä hmm unga damer i min egen ålder och bara svissade förbi med sina kundvagnar. Jag fick en avundsjuktanke, jag vill också orka gå och handla utan att ligga flera dagar efter. Jag hängde på vagnen genom svettig och värkbruten och damerna bara svissade förbi så naturligt som helst, klart att man orkar gå till affären. Tro inte att jag är glad för deras skull. Jag vill bara ha det lika dant.

Men visst tar vi mycket för givet i livet. Jag kunde då ha haft det mycket värre många lider då sjuresor värre i sina liv. Jag är så tacksam över mitt liv för jag har allt man i grunden kan önska förutom hälsan då. Ja visst kan jag önska mej mera pengar får inte ut mer än 5,600 kr i sjukpension så det är knapert. Vi har 4 ungar boendes hemma, visst vill jag ha nya gardiner, ny bil och husvagn. Men jag vet inte om det skulle göra mej lyckligare. Fast visst skulle oron försvinna för hur pengarna ska räcka månaden ut. Har vi till mjölk, bröd osv osv. Hmm nu nästlade jag in mej. Klart livet skulle vara enklare.

Men jag har ändå allt som jag behöver friska barn en älskad make två halvtokiga hundar och en massa kärlek och glädje i huset, det räcker långt det.

Ja just nu ligger jag faktiskt med en eländig influensa hostar, nyser feber och så enormt hes. Kaj har rena semestern för han får bara vilopaus från mitt rika tal när jag är riktigt hes eller när jag ligger på sjukhus. Ja se jag föddes visst med talets gåva hihi. Så prata det kan jag. Men jag kan vara tyst också ibland som tur är men ibland kommer jag liksom i gaset .Som nu med denna blogg, kunde ha skrivit tre ggr längre men då hade nog ingen orkat läsa till detta SLUT

Ja nytt år och nya blanka papper att fylla. Ja detta år blir det nog en stor förändring i mitt liv

Det börjar med en stor operation den 20/1. jag har ett stort brock på magmun som har gjort att matstrupen sjunkit ner i magsäcken, sen måste de ta bort en bit av magsäcken så det blir något liknande gastric bypassoperation. Jag kommer aldrig att kunna äta som vanligt och före och efter operation bara flytande kost. Det är bra för jag har över 20 kg som verkligen inte behövs på en så redan skruttig kropp.

De måste öppna upp ganska mycket sen ligger det nära stora kroppspulsådern därför lite otäckt, men jag har ju opererats 4 ggr förut i magen så det går nog bra denna gång med. Hanna sa, mamma du blir väl inte ledsen över alla ärr på magen. Nä sa jag då syns det att jag har en välanvänd kropp och jag ska leka att det är en världskarta på magen med massor av järnvägar. Det blir nog snyggt. Ärligt talat så är det skit samma för just nu kan jag inte ens gå ut för kramp i bröstet. Är det minusgrader måste jag ha en stor halsduk för munnen . man tror allra minst man ska dö, hela bröstet drar ihop sej ända upp i strupen och det gör så ont. Jag kan nästan inte äta något utan att få dessa bröstkramper. Inte promenera inte och inte så trött på eländet. Så nu hoppas jag att jag ska bli av med denna värk och att jag går ned i vikt för det hjälper ju för alla de andra krämporna.

Ja jag hoppas på en förbättring.

Det duma är att gamla minnen kommer upp från när jag nästan dog när Maria föddes ,jag blödde 6,5 liter blod ett stort blodkärl till livmodern hade slitits av och det var ett mirakel att jag klarade mej. Jag låg i respirator flera dagar efter och var väldigt dålig. När Maria var 1,5 år blev det operation igen för en massa sammanväxningar. Ingen trodde mej när jag klagat över värk i högersida sen Maria föddes, men en dag blev det akut bl.a. hade ena äggstocken virat sej runt urinledaren så flödet stryptes av och en del annat. När jag vaknade efter denna operation var jag vimsig av narkosen men jag kommer ihåg att jag tjatade om hur ensam jag var och jag var livrädd. Sköterskan blev arg på mej. Kanske hade jag tjatat riktigt mycket vem vet. Men det satte en ångest i mej som sitter kvar att bli så rädd igen när jag vaknar. Dumt men man är som man är. Så jag är rädd att vara rädd när jag vaknar. Usch vilken tråkig blogg men den är ju min och så är mitt liv. Men jag har ju andra saker som är roligt i livet. Tex. nya hunden. Det går så jätte bra med vovve Nellie och henne . det är ju Marias vovve en pomeranian dam på 7 år som gått i pension från den kennel Maria jobbar på. Hon är så rar snäll och vacker har vunnit massor av pris på utställningar. Nellie som varit i centums centum har fått en rival, lite avis men det går bra.